Pappa 100 år
Om min älskade pappa hade levt idag skulle han ha fyllt 100 år. När han dog var jag och min bror och tog undan det som vi ville behålla från vårt barndomshem. Jag bodde ju i Kåbdalis då, så det var en bit att åka, så jag kunde inte ta allt som jag ville. Men jag tog fotografier och hittade då gamla brev som jag tog med mig. Efter att ha läst breven och tittat på en del fotografier, skrev jag ett manus till en bok. Detta manus ligger kvar i datorn. Visar här ett gammalt kort på min pappa och ett utdrag ur manuset.
Elin hade kommit att älska Erik som sitt eget barn, han var en sån solstråle. Anders och John avgudade honom. Var ledig stund låg de på golvet och lekte med den lille. Elin hade börjat fasa för att Anna skulle ändra sig och vilja ta hand om gossen. Men än visade inte Anna något större intresse för pojken. De dagar hon var för att besöka honom satt hon mest med honom i knät och pratade med Elin eller någon av de andra familjemedlemmarna. Elin hade aldrig sett att Anna kramat eller visat några andra ömhetskänslor för Erik. Det tyckte hon var märkligt. Själv kunde hon inte låta bli att krama gossen så fort hon kom åt. Hon hoppades att hon skulle få ha honom hos sig i många år. Men hon tog var dag som den kom och försökte att inte tänka på framtiden för mycket.
Anna hörde av sig i slutet på januari, hon hade berättat om pojken för föräldrarna. De hade fått en chock och fadern hade sagt att han varken ville se eller höra nåt mer om bastarden. Anna sade att nu blev det nog så att hon aldrig skulle kunna ta hand om Erik. Och det var nog kanske lika bra, han hade det ju så bra hos Elin. Elin, i sin tur tyckte att Annas föräldrar var ett underligt par som inte ville se sitt eget barnbarn. Tänk att kalla lille Erik för bastard. De visste inte vad de gick miste om, att få träffa den sötaste, snällaste lille gosse som fanns. Att bara avfärda ett litet oskyldigt barn utan att ens ha träffat honom, tyckte Elin var hemskt.
-------------------------------------------
Manuset är från pappas första levnadsdag tills han var femton år. Det jag har skrivit hade jag ingen aning om medan pappa levde. Breven och en del kort berättade historien för mig. Pappas första sex år var nog de lyckligaste åren i hans barndom. Åren i fosterhemmet. Sen gifte sig hans mamma och han fick flytta till henne. Det var nog jobbigt för honom. Men han beklagade sig aldrig. Han var i alla fall världens bästa pappa.
Solen skiner idag. Men det blåser lite. Just nu är det -9 grader men det blir nog varmare vad dagen lider. B har varit här och lagt om mitt ben som börjar vara bra nu. Helt B:s förtjänst. Har då inte ont längre men äter ännu pencillin.
Till lunch blir det gulaschsoppa. På eftermiddagen ska jag gå ut i det soliga vädret. Har tagit fram mina röda solglasögon, som Alec tyckte jag skulle köpa förra våren. Härligt ska det bli.
I går kväll såg jag på åttan och "Kommisarie Lynley" och jag tror fortsättningen är i kväll. Alltså är det två delar. Så då ser jag andra delen i kväll. Kanske är det nåt annat jag ser. Ska köpa TV-tidningen när jag går ut.
Annars får nog dagen bli som den vill. Har ännu ingen aning om vad jag ska laga till middag. Men det ger sig väl.
Pappa och hans fosterfamilj. Den lilla gossen med spetskrage är min pappa. Visst är han söt. Nu har jag inget mer att skriva om förrän i morgon. Ha det så bra och hej då!
