Hessle
Solen har kommit tillbaka. Skönt att mörkret får vika. Nu idag ska jag skriva en annorlunda blogg. Boken jag läser är ju skriven av Elsie Johansson, och ju mer jag läser, så påminner trakten hon skriver om, om min barndom.
Trakten jag växte upp i, är Dalby en by utanför Uppsala. Vi bodde vid Ekoln, en vik av Mälaren. Huset vi bodde i låg ensamt och två kilometer från oss bodde mormor och morfar. Gården hette Hessle, och bestod av ett stort hus med en ingång mitt på, samt en köksingång på sidan. Köksingången användes till vardgas och den stora med dubbeldörrar användes till fest. Mitt för den stora ingången låg det en stor rabatt med blommor, som pioner och löjtnantshjärtan. Till vänster om huset låg brygghuset där man t ex tvättade. Bredvid brygghuset låg undantaget, där mormor och morfar bodde som pensionärer. Då skötte Nanny och Ville gården.
Till vänster om undantaget låg den stora trädgården. Med fruktträd, grönsaksland och bikupor. Den sköttes av morfar och varje lördag lastade han kärran och spände för Irsy och Blenda. Sen bar det av till stan för att sälja sina varor på torget. Ibland fick jag följa med. Spännande var det.
Grinden från vägen och upp till huset var vitmålad och till höger stod lusthuset. Det var gult som solen och åttakantigt. Där torkade morfar kryddor och det kändes på lukten. Vi barn lekte ofta där. På andra sidan vägen låg stallet och lagårn. Även isstacken låg där, samt ett vagnslider. Isstacken var som en stor timrad låda med stora isblock i sågspån. Det var så man bevarade isen under sommaren. På vintern sågade man stora isblock ur sjön. Sen fraktades dom hem till stacken och packade isen med sågspån, så höll den sig kall. I vagnslidret förvarades kärror, landåer, slädar och hässjor o dyl.
Min barndoms somrar var underbara. I alla fall det man kommer ihåg. T ex när mormor gjorde plättar med krusbärssylt och ropade att maten var klar. Och alla ungar som hörde det, kom springande. Även grannarnas ungar kom, och var välkomna.
Jag vill minnas somrarna men glömmer vintrarna, som kunde vara kalla och snöiga. Då fanns inga skolbussar och det var sju kilometer till skolan. Ibland var det att pulsa i djupsnö två kilometer till byn. Därifrån var det plogat, så de sista fem kilometrarna var det lätt att gå. När jag skulle börja trean flyttade vi till Långshyttan och då blev det nära till skolan. På gott och ont. Jag saknade Hessle jättemycket och var där på dom flesta loven. Men jag ska vara glad som fick uppleva så mycket. Så mycket kärlek och glädje. Närheten till både människor och djur. Det var nog där jag byggde upp min humanitära känsla.
Nu blev ni väl snopna när ni slipper höra mitt svammel om mat, TV och promenader. Ont i en tå osv. Ni får vila öronen idag. Ha det så bra och hej då!
Bilderna jag lagt in är Dalby kyrka, bikupor, lusthuset och vagnslidret.
Trakten jag växte upp i, är Dalby en by utanför Uppsala. Vi bodde vid Ekoln, en vik av Mälaren. Huset vi bodde i låg ensamt och två kilometer från oss bodde mormor och morfar. Gården hette Hessle, och bestod av ett stort hus med en ingång mitt på, samt en köksingång på sidan. Köksingången användes till vardgas och den stora med dubbeldörrar användes till fest. Mitt för den stora ingången låg det en stor rabatt med blommor, som pioner och löjtnantshjärtan. Till vänster om huset låg brygghuset där man t ex tvättade. Bredvid brygghuset låg undantaget, där mormor och morfar bodde som pensionärer. Då skötte Nanny och Ville gården.
Till vänster om undantaget låg den stora trädgården. Med fruktträd, grönsaksland och bikupor. Den sköttes av morfar och varje lördag lastade han kärran och spände för Irsy och Blenda. Sen bar det av till stan för att sälja sina varor på torget. Ibland fick jag följa med. Spännande var det.
Grinden från vägen och upp till huset var vitmålad och till höger stod lusthuset. Det var gult som solen och åttakantigt. Där torkade morfar kryddor och det kändes på lukten. Vi barn lekte ofta där. På andra sidan vägen låg stallet och lagårn. Även isstacken låg där, samt ett vagnslider. Isstacken var som en stor timrad låda med stora isblock i sågspån. Det var så man bevarade isen under sommaren. På vintern sågade man stora isblock ur sjön. Sen fraktades dom hem till stacken och packade isen med sågspån, så höll den sig kall. I vagnslidret förvarades kärror, landåer, slädar och hässjor o dyl.
Min barndoms somrar var underbara. I alla fall det man kommer ihåg. T ex när mormor gjorde plättar med krusbärssylt och ropade att maten var klar. Och alla ungar som hörde det, kom springande. Även grannarnas ungar kom, och var välkomna.
Jag vill minnas somrarna men glömmer vintrarna, som kunde vara kalla och snöiga. Då fanns inga skolbussar och det var sju kilometer till skolan. Ibland var det att pulsa i djupsnö två kilometer till byn. Därifrån var det plogat, så de sista fem kilometrarna var det lätt att gå. När jag skulle börja trean flyttade vi till Långshyttan och då blev det nära till skolan. På gott och ont. Jag saknade Hessle jättemycket och var där på dom flesta loven. Men jag ska vara glad som fick uppleva så mycket. Så mycket kärlek och glädje. Närheten till både människor och djur. Det var nog där jag byggde upp min humanitära känsla.
Nu blev ni väl snopna när ni slipper höra mitt svammel om mat, TV och promenader. Ont i en tå osv. Ni får vila öronen idag. Ha det så bra och hej då!
Bilderna jag lagt in är Dalby kyrka, bikupor, lusthuset och vagnslidret.
Kommentarer
Trackback
