flickan med ljuset

Jag har alltid älskat katter och haft många katter. Min mamma var lite rädd för katter så jag skaffade katt först i vuxen ålder. Den katt jag minns mest, med glädje, hade jag på 70-talet och hon hette Sara. Hon var den roligaste katt jag haft. Hon var lydig som en väldresserad hund. När man gick till affären och hon var ute så skulle hon följa med. Satt på trappen till affären och väntade medans man var inne och handlade. T o m följde hon till posten. Till dess hon klämde svansen i postdörren. Då slutade hon med att följa dit.
Hon var älskad av byborna för hon höll borta mössen från deras hus. Storjägare var hon och när mössen började ta slut gav hon sig på större byten. Hon åt ju inte upp sina byten utan lade dom på trappen, för att visa vad hon kunde. En morgon låg det två stora skeppsråttor (jag kallar dom för det). Jag kan inte förstå hur hon kunde få död på dom. Dom var ju lita stora som henne. Dom var äckliga med långa tjocka svansar. En granne berättade hos han sett Sara försöka ta en hare. Tur att hon misslyckades annars hade hon kanske blivit gripen för tjuvjakt. Man vet inte.
Hon var en härlig katt. När hon sov gjorde hon det på rygg, på golvet. Tyvärr blev Mattias allergisk mot katter när han var
3-4 år så jag gav bort Sara till goda vänner, som älskade henne lika mycket som jag. Dom flyttade till en annan ort så jag såg inte henne så ofta men hon fick ett bra liv.

                                                  


En annan katt som jag gillat skarpt är My. Det är Joakim (min son) och Pernillas katt. Hon är så liten och söt. Nu börjar hon väl vara ca 10 år om jag minns rätt. Men hon är ändå gullig. Är inte ute så mycket för det finns ju elaka katter i byn. Så risken är den att hon får pisk av större katter. Bäst att vara inne tycker hon.

                                                  

Då har man det tryggt med folk som passar en och en egen vakthund som jagar bort ovälkomna katter. Mjau!

                                               Ha det så bra mina vänner.